just a dreamer

Piano Tribute Players – Back To December

Jag gick in med inställningen på att jag skulle bo här tillfälligt. Jag pausade allt som hade med 'hemma' att göra. Men jag känner mig så jävla delad. Det finns ingenting som är pausat, och jag har ingen aning om vad som händer för mig efter maj. Jag vill komma hem igen. Men jag vill ha ett jobb också. Jag bara måste hitta ett hemma. LÅT MIG SE FRAMTIDEN, snälla.

Jag har aldrig någonsin vart en människa som har varit i särskilt behov av andra. Självklart har jag saknat människor, men aldrig så jag mått dåligt över det. Dom har alltid funnits en buss eller bilresa bort, problemet har enkelt varit löst. Nu saknar jag allt, för nu vet jag att jag inte kan få det. Nu ska allt planeras långt i förväg, nu ska buss eller feta tågbiljetter beställas. Jag saknar många, jag saknar hemma och jag saknar Ljusdal. Jag vill kunna göra som jag alltid gjort. Bara åka, bara fly, bara göra något spontant som faller en in. Eller bara vara själv.

Jag tycker inte ens om helgerna längre. Ibland önskar jag att jag kunde sova mig igenom hela helgen och vakna på måndagen när det var dags för klippningar igen. Jag hatar att vara så ovetande om vad som händer hemma. Egentligen vet jag inte ens vad jag vill veta, eller om jag vill veta. Jag önskar bara att jag var där. Vart vet jag inte. Jag har gjort det svårt för mig själv redan från början, och jag får skylla mig själv. Jag hatar att jag gjort så jag måste säga att, jag ångrar mig över en del saker. Jag vill kunna skita i att jag är ovetande. Jag vill inte sakna allt. Jag hatar sömnlösa nätter och jag hatar att jag inte vet vad jag vill veta, eller ibland vad jag ens tänker eller om jag tänker. För att inte tala om hur jag tänker. Read my minds.