just a dreamer

jag är äntligen tillbaka nere i stockholm sen en vecka tillbaka och allt känns lite lättare, fast på avstånd. saker och ting ligger inte och gnager mig på det inre varenda eviga timme längre. visst kommer det ensamma stunder när tankarna flödar fritt och jag inser att det är bra att bearbeta och välkomna den nya verkligheten. den nya som egentligen har pågått i en evighet. tyvärr har jag svårt att acceptera det, men jag tror mer på det nu fast jag fortfarande gärna blundar.

jag älskar hårakademin och allt vad det innebär, jag fördriver mina dagar med något jag tycker om, och det hjälper mig med mycket, jag känner att jag har fått "livet tillbaka", kortfattat var sista året i ljusdal på skidgymnasiet en stor röra med sjukdom, tårar och stress. men jag antar att jag faktiskt hade gett upp för länge sen och insåg själv att kroppen inte orkade med. det var bara så svårt att acceptera, och det är det fortfarande. istället väntade jag in helgerna med mina fina flickor. och vi har väl aldrig haft en så galen och rolig höst/vinter som då. det är det som gör det så värt att åka hem, vi har dom där, våra älskade vänner. men den här gången får det dröja länge innan jag sätter mig på ett tåg mot hälsingland igen, jag behöver en lång tid för mig själv för att släppa taget om olika saker och ting. för snart hoppas jag på att acceptera verkligheten.