svengelska och den där jävliga ärligheten
Stockholms gator är i princip döda. Jag antar att alla svenska-semester människor har dragit sig ur stan, vilket är förståligt. Men dom har istället gett plats åt finskar, norskar, engelskmän och andra diverse länder. Men jag gillar att försöka dra på med min 'svengelska' och försöka få det att låta som att jag faktiskt vet vad jag pratar om. Men varje gång vid en herrklippning kommer jag till ordet sax, ordet som jag faktiskt borde kunna, med tanke på mitt yrke menar jag. Och jag har börjat få in visan; machine on the sides and neck and..... (så klipper jag med saxen i luften och drar i det då lite längre håret upptill på huvudet i hopp om att dom ska förstå min gest). Vilket alla tack och lov har gjort.
under klippningarna förekommer ofta konversationer, och när två människor ska samtala på engelska från olika länder uppstår ofta missförstånd, så då lägger man på det där leéndet 'vad kul/vad roligt det låter, eller jag förstår precis vad du menar, precis. Eller så inte. Och skrattar personen, skrattar man självklart med. Dock är det inte lika roligt när Sofie som står och klipper bredvid står och håller sig för skratt och ger mig dom där blickarna, - du fattar ingenting, right?
När jag ändå är igång kan jag berätta att jag har svårt att vara ärlig mot människor, jag vill inte göra någon besviken, om man nu kan kalla det så. Alla människor är ju födda olika, antingen med tunt, mellan eller tjockt hår. Sen kan man ju också vara gjord av nästan enbart hår, men det hör inte till den här saken.
Jag hade en kund idag, med typiskt svenskt jätte tunt ljust hår. Och ni vet alla den där svenska kala fläcken som ofta brukar vilja komma lite förtidigt än önskat på unga män, den sken med sin synlighet. Killen utbrister att ingen av honoms kompisar 'tror' att han han tjockt hår, vilket han ju enligt sig själv faktiskt hade. Väldigt tjockt dessutom. Ibland så det blev jobbigt. Så tjockt att det växte rakt ut när det var för kort. Jag fick ju bara lov till att svälja mina ord om att jag nästan hade kunnat lagt manken till att räkna de små strånen. Men fick istället bara le och hålla med, och dra till med att det faktiskt inte var så tunt som hans ärliga vänner sagt. Men jag antar att jag gav honom en lite kick i självförtroendet. I hope so.
under klippningarna förekommer ofta konversationer, och när två människor ska samtala på engelska från olika länder uppstår ofta missförstånd, så då lägger man på det där leéndet 'vad kul/vad roligt det låter, eller jag förstår precis vad du menar, precis. Eller så inte. Och skrattar personen, skrattar man självklart med. Dock är det inte lika roligt när Sofie som står och klipper bredvid står och håller sig för skratt och ger mig dom där blickarna, - du fattar ingenting, right?
När jag ändå är igång kan jag berätta att jag har svårt att vara ärlig mot människor, jag vill inte göra någon besviken, om man nu kan kalla det så. Alla människor är ju födda olika, antingen med tunt, mellan eller tjockt hår. Sen kan man ju också vara gjord av nästan enbart hår, men det hör inte till den här saken.
Jag hade en kund idag, med typiskt svenskt jätte tunt ljust hår. Och ni vet alla den där svenska kala fläcken som ofta brukar vilja komma lite förtidigt än önskat på unga män, den sken med sin synlighet. Killen utbrister att ingen av honoms kompisar 'tror' att han han tjockt hår, vilket han ju enligt sig själv faktiskt hade. Väldigt tjockt dessutom. Ibland så det blev jobbigt. Så tjockt att det växte rakt ut när det var för kort. Jag fick ju bara lov till att svälja mina ord om att jag nästan hade kunnat lagt manken till att räkna de små strånen. Men fick istället bara le och hålla med, och dra till med att det faktiskt inte var så tunt som hans ärliga vänner sagt. Men jag antar att jag gav honom en lite kick i självförtroendet. I hope so.
Kommentarer
Trackback
