just a dreamer

Jag blev liten för en sekund. Fast jag är fortfarande liten, iallafall långt ifrån vuxen. Men vi gjorde något av vår döda sjuk dag. Tog bussen till fruängen och hyrde oss två filmer. Vi har nu sett den första. Jag nämner inte vilken, men den var speciell, speciell på ett bra sätt. Haha, den är säkerligen urlöjlig. Så jag och Erica låg här och försökte dölja att den faktiskt var bra genom uttryck som "den här måste vara bra, endast för att vi har väldigt tråkigt".

Den fick mig iallafall att inse att allt faktiskt var lättare förr. När jag var i fjorton till sextonårs åldern trodde jag verkligen att jag hade stora problem, med det mesta. Jag gjorde dom stora, jag antar att jag egentligen gillade spänningen och utmaningen med att starta tillexempel ett bråk med en dåvarande pojkvän. Jag kunde starta det bara för att. Och jag kan inte heller riktigt erkänna att jag ångrade mig många gånger. Kanske för att det aldrig fanns något riktigt allvar i det hela.

Jag tror att jag har förändrats en hel del. Men nu står jag här igen och tycker att mina 'problem' är stora och jobbiga. Jag kommer ofta i underfund med att det inte är några problem utan mer mina vilda fantasier och tankar som ställer till det. Men såklart har alla tankar en grund, dom kommer ju inte från ingenstans. Jag vet inte. Men problem känns mer verkliga nu, än då. Nu finns allvar i allt. Och ibland måste jag lära mig att inte säga vad jag tänker.