just a dreamer

Det slog mig nyss att jag flyttar härifrån om sju veckor. Sju veckor är ingenting. Man glömmer bort tiden sen är man där. Vad underbart roligt jag har haft, och vilka bra människor jag träffat. Det här var en välbehövlig tid i livet. Efter ett år av bara jobbiga stunder och noll krafter till nånting så var det här det bästa jag någonsin gjort. Jag minns fortfarande kvällen innan jag flyttade ner hit. Mamma hade femtioårs fest. Jag och Sara satt och grät som tokar hela kvällen, och upprepade gånger nämnde vi att det här nog var ett dumt val, samtidigt som vi insåg att ingenting förblir som det alltid varit, eller så som vi var van att ha det, så som vi ville ha det. Och jag minns hur jag grät om kvällarna de första veckorna. Jag trivdes, men jag hade hela mitt liv hemma. Efter en sommar som aldrig vart så bra, en bästa vän, en familj  och för att inte tala om alla andra jag har i hjärtat, var det som att gå ut i nånting jag inte hade en aning om vad det var, tur att jag hade erica med mig hela tiden. Vilket bra val, vilken bra tid, vilken vändning.

Konstig nog hänger den där jobbiga känslan kvar i mig. Jag har inte den där hemlängtan som gör mig galen, men ändå vill jag alltid vara där. Precis vart vet jag inte, men att bara ha möjligheten att göra vad jag vill. Träffa vilken jag vill, åka vart jag vill, bara göra något spontant. Men vi sitter här på helgerna, utnyttjar sömnen och väntar in den kommande måndagen? Samtidigt som jag ibland känner att jag inte alls vill åka hem, bara för att jag vill ta avstånd. För aldrig någonsin är det så jobbigt att åka tillbaka som när man vart hemma och träffat alla fina, underbara.