just a dreamer

Jag är tillbaka i Stockholm efter ungefär två veckor hemma. Två trötta och fartfyllda veckor. Jag är allt annat än utvilad men det har det varit värt. Det har varit skönt att få tillbaka lite 'hemmaliv', samtidigt som det har gjort ont och vart tårfyllt vissa stunder. Det har pratas minnen och framtid. Förlorad tid har tagits igen och man känner att man missar så mycket. Men egentligen missar man ingenting. Det är verkligheten som utspelar sig. Och det finns en mening med allt.

När jag klev innanför dörren var det skönt att vara tillbaka. Jag drog fram damsugaren, torkade golven, tvättade tvätten packade upp alla väskor. Pyntade lägenheten med some new stuffs, tände ljus, tog en dusch och kröp ner i soffan. Sen dess har jag legat och funderat över livet och som jag säkert skrivit tusen gånger förändras både tid och människor. Det kommer alltid vara så.

Jag måste ha varit rädd för att släppa taget om många saker och ting. Men det börjar tyda sig för mig själv att jag faktiskt inte vill ha någonting av det där längre. Det är bara det enda jag vetat om. Jag har hela tiden väntat på att snart flytta hem, det är det jag har levt på här nere, jag har inte skaffat mig ett 'eget' liv. Men jag kommer inte hem, jag kommer bli kvar här, även om det kanske inte handlar om år så är jag här nu och jag måste göra något av nuet. Jag kan inte leva på hemma och vad som händer där. För som sagt vill jag inte ha det längre. Det är klart att jag saknar och alltid vill vara med nära och kära men jag har hela tiden väntat på det som redan har varit, tid som passerat. Men det kommer inte tillbaka. Jag behövde den där smällen på käften, den som jag blundat för i evigheter, jag behövde den bara på riktigt. Tack eller nåt. Jag börjar om nu. Lycka till mig själv.