just a dreamer

Give me reason but don't give me choice.
Cause I'll just make the same mistake again.

jag tror jag har snubblat mig ner till botten på endast några dagar. lucky me! jag nästan önskar att jag kunde sätta mig på tåget tillbaka till ner stockholm redan imorgon och spendera de sista dagarna av lovet där och alldeles för mig själv. det är så mycket jag behöver tänka över, men alla beslut om allt och inget har jag redan fått som ett brev på posten. saker som jag inte ens vill tro på. men hej till verkligheten. som jag blundat för lite fööör länge, antar jag.

Är du fortfarande arg? Kan du fortfarande läsa mig?
Jag brukade skrika och gråta och spy. Men det fanns dar,
Jag minns de än, de bästa någonsin. Är du fortfarande arg?

godmorgon. jag har haft en hård natt. mamma somnade först och snarkade. då menar jag SNARKADE. jag tror jag har varit påväg att flyga ur sängen ett flertal gånger. vad gör det kvinnan när hon sover? gåta, gaåta, gåta, gåta.

nu är det dags att slänga sig in i duschen, göra en god frukost och sedan dra vidare in till stan. klockan springer visst iväg, precis som alla andra dagar.

jag låg vaken en stor del av natten och filosoferade hit och dit. jag som skulle sluta tänka. och som vanligt kom jag inte fram till mycket vettigt. men, jag blev på bättre humör. jag skrev några rader i en pinsam bok, skrattade och suckade för mig själv åt den gångna sommaren, spontan och galen. jag funderade över framtiden och kom fram till att jag faktiskt inte har en aning om hur livet ser ut när maj kommer. skolan slutar, sen ska jag skaffa mig ett jobb, som frisör. jag kommer förmodligen skaffa mig en egen lya. men om jag kommer hem igen eller stannar kvar här i stockholm, det har jag inte en aning om. även om jag skulle göra allt för att få ett 'okej' betalt jobb hemma. that dream is gone and clear.

imorgon kommer mamma hit och hälsar på för första gången, hon har aldrig sett hur vi bor. det ska bli skönt att få en hel helg på väldigt länge tillsammans. men jag förmodar redan nu att det är jag som står och gråter på perrongen på söndag när tåget går hem mot hälsingland. och som alla andra gånger, får inte vi följa med. Men den 23e är det våran tur att stå där, med fullpackade väskor.

det fanns stunder när hon visste hur det skulle va.
men det är som om hon glömt vad som var så bra.

hon har för länge sen tappat lusten,
har för länge sen glömt vad som var värt nånting.
hon känner efter om livet kan va lite mer.

Det är grått som om ett moln träffat hennes kvarter.
Det är ingen som pratar längre, det är sånna dagar,
som vänder allt upp och ner.

Har du kommit nånstans, har du sumpat din sista chans?
Är du framme nu, har du valt en väg att gå?
Ett mål att sikta på, är det verkligen du?

förlåt om jag bara säger tjena när vi syns,
slipper kännas vid svidande 'förr i tider'.
kanske var vår historia en fjäril på nål,
vacker att titta på men vingar som inte slår.

jag har väl aldrig någonsin varit så lat som denna helg. jag har knappt rört ett finger. jag har legat i sängen och tittat på skidåkningen som äntligen har dragit igång igen. och som jag saknar att ta på mig skidorna och dra iväg på ett pass med skidgym. dock skulle nog det nu vara min sista dag i livet. jag har aldrig någonsin varit så otroligt otränad. förjävligt kan man tycka. och förjävligt är det. craaaaap.

imorgon står herrklipp på schemat igen och vi ska gå in och börja klippa vår andra docka. repetiton på allt igen. tiden går fort och snart står vi där ute i salongen och klipper och färgar kunder, och om inte allt för länge jobbar vi på riktigt, någonstans där ute? det känns inte bra att inte veta vart. jag har verkligen ingen aning. jag kanske inte alls kommer härifrån som det var tänkt, kanske blir jag kvar för att få ett bra jobb. jag tvivlar på att det finns plats nånstas hemma - keep wondering