just a dreamer

Har haft den mest omtumlande helgen i mitt liv. Jag är överlycklig och ledsen i ett. Jag har genomgått den värsta separationsångesten någonsin. Ifrån så många fina människor som fått sån stor plats i mitt liv och hjärta. Och från min sambo som jag spenderat många år tillsammans med. Nu är vi 30 mil ifrån varandra, och jag kan inte längre ropa på henne från rummet bredvid. Det kommer bli tomt och ovant, men det är nu livet börjar och det kommer bli bra. Trots att jag insett att jag hatar förändringar, samtidigt som det är just det livet går ut på?

Examen i fredags var otroligt jobbig, men samtidigt var den en stor lycka. Jag har min efterlängtade frisör utbildning. Jag grät när jag fick se mina betyg, för aldrig någonsin kunde jag tro att allt skulle sluta såhär bra. Jag grät när vi tog farväl av alla. Men samtidigt är jag glad över att vi aldrig säger hejdå. Vi kommer ses igen. Vi kommer bara inte spendera veckans dagar tillsammans längre. Tänk att jag fått lära känna så många fantastiska männsikor på bara nio månader. Människor som livet ut kommer ha en stor plats i mitt hjärta. Och som vi kämpat, skrattat och blivit galen åt alla dockhuvud(en?) och kunder, tillsammas, och så mycket blod som sipprat nerför våra fingrar alla gånger vi klippt oss. Haha, åh vad lyckligt lottad jag blivit. Tack för den här tiden, mina fina hjärtegull ♥

Jag erkänner mitt nördiga twilight beroende och redan efter filmen igår satt jag i new moon och somnade skönt till den. Lika som många dagar i veckan slåt jag på en av filmerna oc somnar till att bara lyssna. Det vill säga om jag inte läser någon utav böckerna. Hela storyn får mig att må bra och bli på bättre humör. Jag hamnar i min egen värd och jag längtar så galet till premiären av breaking dawn. Så jag kommer iallafall ha nånting att sysselsätta mig med när jag inte är på jobbet och känner min så jävla alone som jag redan förutspått att jag kommer göra.

Annars sov vi ut imorse och åt oss en god frukosr innan vi drog igång tvättmaskinen och gjorde oss redo för att attackera ogräset i våra två rabatter här utanför. Men ska det göras så ska det göras, right? Och gjort blev det! Och trots skitiga händer och naglar som gick sönder så njöt vi av stunden. Sommaren är påväg, fast det föll snö i början av veckan. Det måste ju helt enkelt ha varit en stor miss i planeringen av vädergudarna?

Nu har vi precis tryckt i oss en varsin majskolv till middag och ligger nu nerbäddade framför tv;n och kikar på kvällen är din, och jag blir lika rörd för varje nummer. Senare slår vi på en hyrd film, pappa på burk, för att sen få lite sömn innan morgondagen då vi styr planerna mot ikea för köp av flyttlådor. Det närmar sig nu.

mitt upp i allt elände med känslor och funderingar över den kommande tiden så måste det finnas något gott i den här dagen. Den började den skit fast underhållande. Vi gick som vanligt ut mot bussen kl åtta. Bussen som i vanliga fall går var tionde minut kom inte förns halv nio. Väl framme vid busshållsplatsen är det fullt med bussar där inne så vår får inte plats. Då går en dam fram och ber busschauffören öppna dörrarna så alla fick kliva av eftersom att tunnelbanan var inne. MEN han vägrar. Det blir världens liv, säkerligen för att alla redan var en halvtimme sen till diverse jobb och annat. Det hela slutar med att två passagerare blir osams, där en försvarar chauffören och berättar att dom måste gå enligt reglerna och tydligen inte får släppa av någon där det inte finns en busshållsplats. Hur som helst så kom vi tillsist av. Tack & lov!

Dagen har annars bestått av mest trevliga kunder. För att nämna min sista så kan jag berätta att han tydligen hade kli över hela kroppen, mans-kli som han så fint kallade det. Och under nästan hela klippningen satt han med ett morrande ljud och småskrattade, utbrister även - jag hade tänkt berättat något riktigt äckligt om mig själv, men då tappar väl lilla tösen saxen. Så jävla....., blä!

Annars är kvällen räddad efter att Erica berättat att första twilight filmen går på ettan ikväll. Men först så ska det låta! Och nu ska jag bara försöka glömma bort att det är sista helgen tillsammans med Erica. Sen flyttar vi ifrån varanndra. Efter att ha bott tillsammans sen istortsett tvåan på gymnasiet. Jag vill inte veta hur detta slutar! I tusentals tårar och samtal.

Jag tar ingenting till mig och har på något sett stäng av allt. Jag fattar inte vad som händer med mig, varför gråter jag inte av lycka och känner att ingenting kan bli bättre än vad det är nu? Nej, för att jag tydligen har något grovt fel i huvudet!

Idag har jag näst intill fått ännu ett jobb, jag ska bara dit och prata med honom. Livet ger mig så jävla många val, vägar och möjligheter, tillochmed ett nytt boende. Men jag vill bara ett, komma hem. Dock har jag nu bestämmt mig för att ignorera mina känslor och tankar och stanna här nere. Jag kan inte sumpa dom här chanserna, för jag kommer aldrig få dom igen.

Heart of gold med Neil Young kom precis på spotify listan och hjärtat bara värker och gör ont, låten gör ont, alla minnen gör ont, förra sommaren gör ont. Jag har aldrig någonsin haft det så bra. Och som jag sett fram emot den kommande sommaren. Nu dras bara ett stort svart streck över allt, och jag kommer kliva rakt ut i något helt okänt. Men det här ska bli bra, men det är jag som måste göra något bra utav det. Och jag måste se det från den ljusa sidan.

Nu ska jag krypa under täcket inne hos erica, gråta floder tillsammans och göra det bästa utav det här. En film är också hyrd. Så det blir lite mys upp i allt yrt.

Under ett koppel av dagar har jag nu känt mig så jävla liten, borttappad och tom. Jag borde vara överlycklig och vara på toppen av mitt liv. Jag går ut från hårakademin om en vecka med betyg som jag är helt klart är jätte nöjd med. OCH jag har fått ett jobb på hair&care här i Stockholm och börjar redan på måndagen efter vi slutat. Dock vet jag ännu inte hur jag ska göra. Jag finner för och nackdelar med allt. Hemma kommer jag må toppen, men kanske inte få ett frisör jobb? Och vara tvungen att återigen flytta tillbaka hit. Här har jag ett jobb, kommer nämare gesället och tjänar pengar. Men, jag kommer nästintill aldrig kunna åka hem. Jag kommer vara ledig två dagar i veckan, då utspridda dagar. Och ingen lördag.

Jag behöver mina människor hemma, jag behöver mitt liv där. Jag gruvar mig över hur allt ska bli. Jag har ju vart nära bristningsgränsen redan nu när jag stannar här nere i 4a veckor utan att åka hem. Det är inte stället jag saknar utan vänner och familj. Folk får tycka att jag klagar för mycket och att valet är självklart men jag funderar över om det är värt att stanna här, vara själv och hela tiden längta hem.

Om jag bara fick vara hemma över sommaren och få lite ny energi skulle jag inte se Stockholm som en jobbig möjlighet längre. Då skulle jag vara medveten om att det inte finns något hemma, när jag letat och försökt överallt. När jag vet att Stockholm väntar. Men samtidigt ha i baktanken att jag redan sumpat ett jobb här.