Det slog mig nyss att jag flyttar härifrån om sju veckor. Sju veckor är ingenting. Man glömmer bort tiden sen är man där. Vad underbart roligt jag har haft, och vilka bra människor jag träffat. Det här var en välbehövlig tid i livet. Efter ett år av bara jobbiga stunder och noll krafter till nånting så var det här det bästa jag någonsin gjort. Jag minns fortfarande kvällen innan jag flyttade ner hit. Mamma hade femtioårs fest. Jag och Sara satt och grät som tokar hela kvällen, och upprepade gånger nämnde vi att det här nog var ett dumt val, samtidigt som vi insåg att ingenting förblir som det alltid varit, eller så som vi var van att ha det, så som vi ville ha det. Och jag minns hur jag grät om kvällarna de första veckorna. Jag trivdes, men jag hade hela mitt liv hemma. Efter en sommar som aldrig vart så bra, en bästa vän, en familj  och för att inte tala om alla andra jag har i hjärtat, var det som att gå ut i nånting jag inte hade en aning om vad det var, tur att jag hade erica med mig hela tiden. Vilket bra val, vilken bra tid, vilken vändning.

Konstig nog hänger den där jobbiga känslan kvar i mig. Jag har inte den där hemlängtan som gör mig galen, men ändå vill jag alltid vara där. Precis vart vet jag inte, men att bara ha möjligheten att göra vad jag vill. Träffa vilken jag vill, åka vart jag vill, bara göra något spontant. Men vi sitter här på helgerna, utnyttjar sömnen och väntar in den kommande måndagen? Samtidigt som jag ibland känner att jag inte alls vill åka hem, bara för att jag vill ta avstånd. För aldrig någonsin är det så jobbigt att åka tillbaka som när man vart hemma och träffat alla fina, underbara.

»»

Jag tror våren här här, äntligen, trots att snön fall lite lätt igår. Men Stockholms-gatorna börjar nu bli sopade och pensionärerna har vågat sig fram och sitter i parker och solar. Även östermalms alkisar är återigen på plats vid deras fyllebänkar. Då bara måste det vara vår? Solen skiner ju nästan varje dag och det finns redan lite värme i luften. Som jag älskar det. Efter en vinter nere i Stockholm förstår jag vad dom menar med snökaos här nere. Tidigare har jag skrattat när dom kallat sina 10 cm nysnö kaos. Men ingenting fungerar ju här nere. Tunnelbanor går sönder eller blir inställda, för att inte tala om hur överfulla dom få som går blir. Egentligen tycker jag att det är jävligt illa, precis som säkert alla andra tycker. Men alla har det exakt likadant, och det blev liksom livsstilen. Nästa vinter hoppas jag dock på att få spendera hemma. Jag har nästan saknat att skotta av taken, skotta gården eller dom där 25 minus graderna. Dom sköna minus graderna, här nere är kylan brutalt vidrig. Nej, någon storstadstjej blir det nog aldrig av mig. Pepparpeppar.

Klockan är nyss slagen nio och vi kom nyss innanför dörren. Malin var ner och hälsade på idag, vart klippt och slingad av Erica och senare tog vi oss en middag och skrattade åt gamla roliga minnen och saker. Vi avverkade stan snabbt och jag är nu hemkommen med ett par vita nya skor. Inga väldiga skönheter men så behövlig dom var nu. Jag har traskat runt i min röda äckliga, fula och gamla lite för länge. Puuh...

Hemkommen från skolan där vi idag har haft genomgång inför slutprovet. Behövligt, och nu är det bara att sätta sig med boken i högsta hugg och försöka få in så mycket som möjligt igen. Hade även ett utvecklings samtal som gick över förväntan bra och humöret direkt steg till toppen. Jag gick ut därifrån med ett fånigt flin. Sen klippte jag två kunder innan jag satt mig på tunnelbanan hem efter en lång dag.

Att krypa ner under täcket lockar något väldigt, men klockan har bara passerat sex. Så istället har jag skurit upp en stor skål med sallad, vi har äntligen kommit i underfund med att vi kanske borde bli lite duktigare med den gröna sidan i vår kost. En titt in i horoskopet blev det också, och galet vad det kan stämma bra vissa dagar. Jag känner mig både trött och hängig, jag fick pengar idag (och ville självklart köpa något nytt till håret), lite planer inför jobb i framtiden finns, dock långt in framtiden. Och som jag önskar att jag kunde se in i den.

Hela kroppen värker och jag har träningsvärk både här och där. Jag har inte gjort någonting som varit särskilt ansträngande, men kanske är det min fina feber som straffar mig sen helgens bravader som lägger till lite extra 'smärta'. Fortfarande värt. Tillomed halsen som inte riktigt är med mig längre kan jag leva med. Däremot mina jävliga drömmar som spökat nästan varje natt i en veckas tid börjar jag lessna på. Det är inte fint med den där obehagliga klumpen i magen som kommer, även om allt bara utspelar sig i en dum dröm. Men jag börjar nästan tro dom när jag vaknat. Jag får känslan av att alla drömmar varnar mig för vad som komma skall, och att jag alltid väljer fel väg, och glädjer mig åt fel saker. Jag som tror att det mesta har en mening, jag som tror att det finns en mening i allt som händer, och allt jag tänker.

Nu sitter jag återigen på tåget och lämnar hälsingland flera tiotals mil bakom mig. Jag vill stanna, jag vill inte åka tillbaka. Även om jag vet att Stockholm gör mig glad och att jag får ut någonting utav mitt annars ohändelserika liv. Men nu när jag ligger sjuk skulle jag ha gjort allt för att få stanna nerbäddad hemma hos mammi ♥

Och efter en sån här helg, blir det bara jobbigare att lämna allt. Jag saknar mina fina vänner mer och mer. Självklart saknar jag dom alltid. Men när vi har en så galen kväll som i lördags så dras allt upp och jag vill inget annat än att vara kvar med er. Men snart flyttar vi hem igen och jag ber till gud för att vi inte är tvungen att flytta tillbaka. Jag har mitt liv hemma. Och när jag är i Stockholm pausar jag allt annat.

Vilka stackare som sitter bredvid mig på tåget. Jag har hostat konstant sen Stockholm. Det betyder nog att jag börjar bli frisk och kan gå ut imorgon, right? Men det sägs ju att sånt renar kroppen och det är precis vad jag behöver. Kanske en jäger och en massa pangbrudar. Se, min lördagkväll är räddad. Och humöret har också hittat hem igen. Men först ska jag hoppa av tåget & fara hem till efterlängtade pappa och lillen i forsa. Sömn och pappa-lagad-mat, efterlängtat.

Nerkrupen i sängen och dags för sömn. Väskan står packad och klockan är ställd på 06:30. Tänkte hinna med en dusch och lite uppstädning imorgon innan jag bär iväg mot skolan. Sen har jag hunnit överväga mitt beslut om att åka hem. Och det bokas en sista minuten imorgon bittie, och bara jag lyckas flytta på min eftermiddagskund så går nog allt enligt planerna och så jag står på hudiksvalls station redan 18:45.

Jag tar mig ett snabb besök hem till pappa och drar på lördag vidare och firar Frida i ljusdal. Dock bara om jag piggat på mig, annars är jag nog död innan söndag. Sen bara måste jag försöka trycka in lite mamma&dotter-tid nånstans. Det blir ju lite tomt utan mammi ibland. Men om sju veckor har hon mig i huset varenda eviga dag. Åh, jag bara måste titta efter en lägenhet. Och ett jobb var det ja.          Godnatt.

Och jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Fortsätt ljug, precis så, för mig.

Nu fattas bara att jag tappar rösten och att febern som jag känner ligger och spökar bryter ut. Sen har jag fått ett brev på posten. Världens tråkigaste helg. Dum var jag och trodde att det skulle bli skönt att hoppa över hemresan den här helgen. Men såå jag ångrar mig. Nu funderar jag över en sista minuten biljett. Jag kan ju bara inte vara här själv. Jag har ju en jätte lust att överraska Frida på dansgolvet lördagnatt. Men det kan jag drömma vidare om. Tror jag iallafall. åh. Lockande.

Återigen hemma efter en dag i salongen. En jobbig. Jag kämpade på med folieslingor och permanent. Men när man inte känner sig hundra på något vis är det inte toppen när kunden inte sitter still, eller förstår att ingenting fungerar om dom ska hålla koll på vad alla andra i salongen gör. Jag får ibland lust att bara kasta sakerna åt helvete och be dom dra. Idag är en sån dag. Med tankar och djävulskap.

Jag kämpade tappert med permanent rullarna på hennes snett klippta hår, och jag försökte hålla minen uppe trots att jag kände att både feber och förkylning var nära inpå. Det brast när jag glömde hälften av allt jag skulle göra, och näsblodet återigen började sippra ner för läpparna. Jag packade ihop och vart ombedd att gå hem och lägga mig. Och här ligger jag, men kan fortfarande inte komma på varför jag är så otroligt borta i både kropp och tankar. Helst av allt skulle jag vilja spola tillbaka tiden, eller fram, bara jag fick spendera tiden med Sara. Bara hon kunde vara här.

Jag sitter och kollar igenom hennes gamla blogginlägg och kan inte låta bli att trycka fram en tår. Saker förändras. Och ingenting ser ut som vi trodde att det skulle göra. Men vi vet inte heller hur saker ska se ut. Jag vet iallafall att jag snart är hemma igen. Att det snart har gått nio månader är svårt att få in. En lättnad men samtidigt en tyngd. Jag vet inte vad jag har att hämta nånstans längre. Och jag har ingen aning om vad jag vill. Jag hade fina planer, och jag visste vad jag ville.

När jag kommer hem ska jag iallafall ta mig några långa lediga dagar och ta igen lite förlorad tid med min bästa vän. Jag uppskattar henne högt. Även om vi tycker olika om så mycket, och även om saker & ting förändrats så mycket från det som var vårt liv så vet jag att det är henne jag tillsist alltid vänder mig till. Jag läser dina fina ord och minns. Och såklart hoppas jag på mycket, jag hoppas att vi fortsätter klura ut livet dag för dag. Jag hoppas vi får ännu en freakad sommar. Jag ser bara inte hur.

"Juli kom. Och jag höll vad jag lovade. Efter en dag på Hölick blev jag så festsugen att jag tvingade med dig till Ljusdal för en utgång. Den bästa någonsin. Under hela juli jobbade jag på vardagarna, men varenda jävla helg var vi i Ljusdal och festade. Precis vareviga helg. Och vi mådde som bäst. Bara du och jag. Ingen annan än vi förstod. Vi lärde oss att prata med blickar, nyp och bara konstiga ljud. Jag visste exakt hur du mådde och vad du ville! Jag kunde dig och du kunde mig.

Augusti kom. Vi klagade på livet. Men vi trivdes nog, för vi skrattade som aldrig förr. Fantasierna var på topp och vi älskade att skämta om oss själva. Om hur dumma och fula vi var. Om allt som varit och hur det kunde ha blivit. Vi satt ihop. Du hämtade mig efter jobbet. Jag sov hos dig och du hos mig. Dom få dagarna vi var ifrån varandra ringde vi och smsade varandra hela tiden. Och jag minns en kväll när jag ringde dig. Allt kändes skit och jag var hur nere som helst. Jag gick och la mig och saknade dig, när du helt plötsligt ringer på dörren och är där för att hämta hem mig. Älskade du. Jag glömde allt och blev världens lyckligaste.

Vi pratade om "sen". När du skulle flytta. I framtiden. Men gud, det var en hel månad kvar. Vi skulle hinna med hur mycket som helst. Och vi festade, vi käkade, vi myste, vi pratade, vi sov, vi åkte bil på nätterna och veckorna bara flög iväg.

Nu sitter jag här och försöker tro att jag förstår att nu har blivit "sen". Framtiden är här. Du flyttar ifrån mig igen, och inte bara till Ljusdal den här gången. Jag vet att du kommer få det underbart nere i Stockholm och jag är hur glad som helst att du har Erica med dig. Jag vill veta att du är trygg och har det bra. Och du kommer hem igen. Om 9 månader får du flytta hem om du vill. Och då ska jag stå på stationen med öppna armar och pussa på dig!

Även fast du inte har flyttat än så har jag redan kollat på tågbiljetter. Så ofta jag kan och har råd kommer jag att bosätta mig hos dig hjärtat. Om jag kunde skulle jag ha flyttat efter. Men jag vet att vi kommer klara det här. När du kommer hem igen kan vi börja vårat liv på nytt.

Du är min finaste vän Marlene. Du vet allt om mig, och jag vet allt om dig. Jag älskar att lyssna på dig. Jag älskar att prata med dig. Jag älskar att vara med dig. Och jag är glad för din skull, glad för att du ska få göra det du vill. Jag ska stötta dig när det känns jobbigt. Jag ska finnas, och aldrig lämna dig. Men man får gnälla, man får vara ledsen och tycka att det är jobbigt. Och jag tycker verkligen att det ska bli skitjobbigt. Jag tycker att det ska bli ett helvete att vara utan dig. Det får vara så."

Jag älskar dig.

Jag har ingen aning om vad som försigår. Men tankar och känslor fladdrar fritt. Allt pendlar upp och ner på bara minuter. Som sagt har jag väldigt lätt att dra människor över en kant. Och återigen har magkänslan haft rätt, och som jag avskyr det. Nu är jag övertrött och har legat under täcket sen jag infann mig i hemmet. Vilket har resulterat att jag har låtit tankarna falla fritt, alldeles för mycket. Och som vanligt har jag inte kommit fram till någonting alls. Jag blir bara frustrerad och den där obehagliga känslan infinner sig så fort jag känner på mig något som inte stämmer.

Jag funderar dagligen på att jag ångrar en hel del saker som jag gjort. Jag funderar över hur allt sett ut om jag skött saker och ting annorlunda, inte bättre eller sämre, utan bara annorlunda. Eller om jag hade avböjt dom redan från början. Och allt för ofta funderar jag över hur verkligheten egentligen sett ut. Men livet säger väl ganska uppenbart åt en varje dag att man lever i nuet, och att man aldrig kan göra saker ogjorda. Man blir besviken på människor som pratar för mycket, besviken på människor som utspelar sig vara någon annan. Besviken på männsikor som,      dig.

Ligger och känner efter om jag fortfarande lever. Om, så är jag nog död snart. Helgen har inte bjudit på mer än 13 timmars sömn. Och inatt ramlade vi innanför dörren runt 1 tiden. Vi hade tur och fick skjuts enda hem till huset. Jag minns knappt hur jag hamnade i sängen, men jag vaknade runt två tiden av att jag hade en galen gråt attack i sömnen? Jag kan skylla på att jag var för trött och inte har en aning om varför hela scenen utspelade sig, Men onekligen har det hela förföljt mig för här sitter jag igen, och skulle onekligen kunna börja vilken sekund som helst igen. Nånting känns så himla, himla fel. - och allt bara vrider och vänder sig.

Vilken hemsk dag. Jag tror inte att jag alls blir piggare. Just nu känns det som att jag aldrig kommer bli pigg. Men jag antar att det är sömn som saknas. Men innan sömn väntar en lång bilresa tillbaka ner till Stockholm. Helst av allt skulle jag bara åka hem till mammi och stanna i flera dagar. Tack & lov flyttar vi hem snart igen.

Nyvaken, dödstrött och inte allt för pigg. Umgicks med fina flickor igår och hade säkerligen en bra kväll. Dock var humöret var nere i botten redan från start och jag har ingen aning om varför. Det var nog bara inte rätt dag för en utgång, och inte heller rätt dag för alkohol intag. Men jag fick iallafall träffa bra människor. Liiikeit!

Idag ska jag ligga och tycka synd om mig själv. Som är pank, ser ut som skit för att inte tala om att jag mår som en skit. En cola måste inhandlas snarast. Bra dagen efter medicin! Sen ska jag lägga mig och dö ett tag, och vänta på att åka tillbaka till stockholm. Ny vecka och noll krafter. Åh...................................................

Snart är jag fit for fight igen, så jag stannar i Ljusdal hela helgen och har det underbart bra med bästaste Frida. Vilka galna konversationer, tankar och skrattanfall vi får. Vin är inhandlat för morgondagen men vi tjuvbörjade redan ikväll. De galna tankarna på att köra på en hel dag lockar, men då är jag garanterat sängliggande till söndag, om inte redan lördag kväll. Sen är det synd att man inte är gjord av pengar. Jag får nog köpa mig en lott imorgon och hoppas på det bästa.

Efter en hemresa från Stockholm i en bil som säkerligen skulle ha kunna rasat ihop vilken sekund som helst, (nej okej, men det var så det lät iallafall) så är jag nu 'hemma' i Ljusdal. Jag känner mig död. Så imorgon tänker jag bara må bra och bara vara. Och äntligen andas lite hälsingeluft. Nu ska det sovas i flera timmar. godnatt.

Jag fick ett ryck och tänkte springa till bussen, så jag slängde på mig jackan, drog upp håret i en toffs, drog på mig solglasögonen, var på språng, tog tag i dörrhandtaget. Men så började näsblodet flöda! Jag har inte blött näsbod sen förra vintern. Men jag antar att det var ett litet tecken på att jag var dum som ligger hemma sjuk idag, och tänkte ge mig ut i det fina, soliga underbara vädret på världscupssprinten som jag inte alls ville se. Absolut inte. Nejnejnej, åhh!

Men nu ligger jag återigen i sängen framför tv:n. Med en äcklig tuss i näsan. Tittar på sprinten. Intalar mig det positiva, Jag kan iallafall se hela sprinten utan problem. För jag ser att det är fullt med folk och en chans att se något där fanns nog inte. Men snart startar Petter. namnam. Men tummarna hålls för Emil och de andra.

Jag ligger nerbäddad undertäcket idag. Inte en pigg dag alltså. Jag som har sett ifram emot denna eftermiddag i flera veckor. Solen skiner och det är världens vårväder här nere i Stockholm. Jag ligger och sneglar ut genom fönstret och funderar på om jag ska orka dra på mig kläder och åka och titta på slottssprinten. I wan't it so badley. Haha, nej det där passade inte in. Skitsamma. BESLUTSÅNGEST.

En dag ute i salongen. Folieslingor, klippningar och lite föningar. En liten kick i självförtroendet med mycket trevliga kunder hela dagen. Känns som att det var välbehövligt just nu i den här svackan jag trampat ner i senaste veckan. Klippte även en liten tjej på sju år, och som vanligt kan barn inte sitta stilla och klippningen blir oftast galet sne. Dock var det är lilla barnet med änglahår världens sötaste. När hon kommit på plats i stolen utbrister hon - jag går i ettan och heter clara, vad är ditt favorit djur, och vilken är din favorit siffra? Jag hittade på något och hon bara skrattade och utbrister igen - jag tycker du är väldigt fin, och det är ditt hår också. Jag kollar mig i spegeln och skulle gärna ha spytt några gånger men höll minen uppe. Jag har sett ut som skit hela dagen. Men där satt hon, liten och ville bli klippt exakt 2,5 cm och gärna ha lockarna kvar. Under tiden funderade jag över att man inte hade en aning om vad livet skulle ge när man var sju år. Man hade inte en aning om nånting, man levde för stunden och större problem än att man inte fick äta godis före kvällsmaten på lördagskvällarna fanns inte. jagvillvaraliten.

Imorgon ska jag avverka dagen i salongen sen snabbt dra mig iväg mot slottet och slottssprinten. Det vore väl inte okej att missa den när jag bor här nere. Andra år har jag åkt ner med skidgymnasiet och tittat. Så jag kan iallafall hoppas på att träffa några välkända skid-ansikten imorgon. Vem vet, kanske skidgym har rullat ner.

Nu ska jag ta vara på kvällen, ta mig en lång dusch, fixa naglar, hud och hår. Krypa ner i sängen tidigt så att min onda hals och mitt onda öra blir bättre. Fundera, över livet och vad som händer här näst. Jag är nog ganska lost, för jag vet ingenting alls.

Måndag igen. En lugn och slapp. Dock har jag nog aldrig sett ut som ett så stort fån som jag gjorde idag. Vi hade nämnligen ekonimi med en vid namn 'ekonomi olle'. Han gick igenom allt som har med eget företag att göra, löner, skatter, moms, räntor, olika exempel för företag och blablabla. Jag kortfattat dog efter 5 minuter, och nu sitter jag här funderande och lite smått splittrad och förstår jag inte alls hur jag ska klara mig genom livet? Men återigen påminns jag om varför jag pinades igenom alla mattelektionerna från femman och upp till gymnasiet, och varför jag aldrig valde att läsa matte b, - jag fattar ingenting. Det går in här och fort ut där.

Vi har haft besök från köping tjejen hela helgen. Syster var också här tills igår, när hon rullade hem mot hälsingland igen. Jag vill också åka hem. Och inte blir det bättre av att erica blickar mot en hemresa redan nästa helg. Kära lilla gud, ge mig pengar. Eller en bil full av bensin.

Planerna för dagen är att inte lämna sängen. Dock ska jag försöka mig på mitt munsköljsmedel för halsont som jag en gång fått av doktorn. Men jag skjuter på det lite till, eftersom att man blir nästintill helt bedövad. Hur som helst känns det som att en sjuka närmar sig med stormsteg. Och det har jag absolut inte tid med. Imorgon går vi in i en ny vecka och då är det endast åtta veckor kvar av utbildningen. Jag måste söka jobb. mygaaad.

Söndag - Sängen - I rymden finns inga känslor - Massa mys

Turen vänder inte på sig. Idag skulle vi öva på bröllopsuppsättningar och jag lyckades inte sätta dit en enda som såg normal ut. INTE KEJ. Men imorgon äntligen går vi ut i salongen och tar emot kunder. Blir skönt att ha en sax i handen igen.

Annars kommer min syster ner på torsdag kväll och ska sitta modell för mitt bröllopsprov inom hår och make på fredag. Och jag kan redan nu säga att varken hon eller jag ska sova många timmar natten till fredag, nej för då ska här tränas, sprayas och målas! Malin kommer också ner och är modell för Erica. Så en bra helg väntar oss. Längtas!

En skön sovmorgon till elva. Jag klev upp tog och mig en lång skön dusch innan jag motvilligt klev ur och satt mig framför spegeln med det dagliga sminket. Jag kom återigen i underfund med hur tråkigt det är att blåsa håret, att jag alltid skjuter på det till det nästan är självtorkat. Jag känner att det är väldigt nödvändigt att ha alla hårprodukter som ligger och tar plats.

På skolan var det den stora dagen för makeup proven som väntade. Nu önskar jag att den här dagen hade varit en bra dag, eller rent ut sagt en annan dag. Men så var det dock inte. Det mesta gick fel och jag är just nu inte nöjd nånstans. Men sen har jag aldrig varit särskilt bra när det gäller prov heller. Men det här fick mig bara att gruva mig mer för kommade prov, fast då inom frisör delarna. Jag gruvar mig, men jag antar att jag behöver lite fokus.

......................................................................................................................................................................

Annars har det varit en dag med mycket svar på tal. Verkligheten kommer ikapp och man märker vilken liten stad man egentligen bor i och hur mycket bullshit det kastas hit och dit. Vad alla vet om alla, hur mycket alla pratar om alla, och hur människor förvränger saker skarpt, samtidigt som vissa talar om den överdrivna sanningen, eller rent ut säger den rena sanningen. Vi får reda på det mesta fast vi är 30 mil hemifrån. Det är komiskt, samtidigt som man ibland funderar över vad saker och ting är värt hos vissa. Eller vad som är värt att höra.

Jag drar lätt människor över en kant, jag känner lätt på mig saker när något är fel. Jag kanske känner fel, men ofta har magkänslan prickat rätt. Så när jag känner något negativt, önskar jag ofta att jag aldrig sett vad jag läst, eller hört vad någon sagt, bara för att jag är rädd att magkänslan återigen har rätt. Samtidigt har jag det där dumma kontroll behovet säkert nästan alla har, av kolla upp saker och ting. Ständigt följer jag människors bloggar eller så gör jag det på annat vis. Och precis som det alltid har varit, finns det tusentals olika sanningar, tusentals olika lögner och alldeles för många människor som beter sig som skit.

Jag tycker varken bra eller dåligt om det. Men jag är rädd att allt kommer bli som förr, fast jag vet att det inte blir så. Aldrig på samma sätt. Allt är så mycket bättre för dig nu, än var det var då. Det är jag glad för. Men jag undrar över hur du egentligen mår, livet har rusat i 100 och jag hoppas du hinner med. Och såklart hoppas jag att du hör av dig om nåt inte står rätt till. För jag finns här precis lika mycket varje dag. För dig, för dig, för dig.                                       ♥

stjärna.

Erica är sjuk. Det är inte toppen. Vi är med varandra varje minut, alla dagar. Jag har varken tid eller lust att bli sjuk. Och för den delen är det inte kul när hon är sjuk. Hon bara sover, sover, sover och sover. Det är tråkigt att kliva upp själv på morgonen som jag kommer vara tvungen att göra imorgon. Tråkigt att åka tunnelbana hela vägen själv. Faktiskt är dagar utan Erica konstig. Precis som när man är 'hemma hemma' nån helg, ibland kommer jag på mig själv precis när jag är påväg att ropa hennes namn eller säga något. (nu ångrar jag att jag skrev det här när hon precis tryckte ur sig något elakt). GUD VAD SKÖNT DET SKA BLI ATT VARA SJÄLV IMORGON.

I lose myself in all these fights
I lose my sense of wrong and right