just a dreamer

En dag utav dom värre. Utväxt prov som jag failade på. Eftermiddagen bestod av CV genomgång och tillhörande prat om gesäll brevet och dess nya jävla piss regler. Jag kan minst sagt säga att jag känner mig så jävla lost. Så jävla tom och just nu ser jag inte framtiden ljus någonstans. Inte på något vis. Problemet med att stanna kvar i Stockholm är inte själva Stockholm. Det är att jag har alla hemma. Bara 30 mil bort.  Alla mina fina, bra, underbara vänner. Man behöver deras närhet för att må fullbordat bra. Och det börjar göra ont i längden. Och att nu veta att det förmodligen blir här jag hamnar efter sommaren får mig att fundera över den omtalade vårdepressionen. När jag känner att jag trivs bäst under täcket med jobbiga tankar. När jag inte ens orkar plocka upp kläderna från golvet, eller lampan som gick i tusen bitar, eller diska det äckliga diskberget. Typ när jag skiter i allt.

Det är kul att se hur besökarstatistiken ökar varje söndag och måndag. Vad tror folk att jag gör om helgerna egentligen? Jag kan berätta att det inte händer allt för mycket. Jag har sovit bort hela helgen. Skönt, men jag är fortfarande lika trött. Något tär på mig. Något jag ska sluta bry mig om. Något jag inte passar okej med.

Idag hade vi prov i damklipp och på något sätt lyckades jag sätta dit en bra klippning, tack & lov. Det var skönt , med tanke på att jag vaknat på helt fel sida. Men ett stort tack till sandra som ställde upp som modell.

Annars har jag legat och läst min och Sara's 'dagbok', läst gamla inlägg sen ett år tillbaka. Där vi klagade på hur livet var. Men samtidigt ser jag den där lyckan i texterna över hur bra allt egentligen var. Idag är en dag där jag skulle göra vad som helst för att få snurra tillbaka tiden. Göra allt annorlunda eller bara få vara där vi en gång var. Jag läser om veckorna när jag försökte måla hela hemmet vitt, om när jag skulle hämta sara efter jobbet, om när jag var 'less', fast egentligen överlycklig, om när vi pratade skit bara för att det kändes bättre, om när vi var vaken tills tidigt inpå morgonen och pratade i stilen tänk om, skrattade, grät, grubblade och mådde så jävla bra. Framtiden var bara att invänta. Och nu såhär i efterhand vet jag att jag har det bra. Men jag vill ha allt så annorlunda, jag vill känna så annorlunda. Jag vill vara hemma. Och jag har längtat efter att få flytta hem. Men faktumet slår mig dagligen att jag nog måste stanna kvar här nere. Jag var tillochmed in och kollade nya lägenheter igår. Helst av allt hade jag blundat. Men jag blir iallafall hemma hela sommaren, Och jag ska leta ihjäl mig efter ett jobb. Dagarna in och ut, ut och in.

Jag inspireras av människor som längtar efter att få flytta bort från - där dom alltid varit. Att få komma till Stockholm och se något nytt. Där deras liv ska förändras. Och jag önskar att jag kände desamma, att jag ville stanna här nere. Här där jag vet att möjligheten till jobb är enkel jämfört med hemma. Men något drar mig tillbaka. Och jag är så rädd att jag ska ångra mig. För ingenting ser ut som det gjort.

Du ger det du vill, när du tror att du känner mig.
Men du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig.

Jag vet vart jag ska, du säger att du varit där.
Men du känner ingenting.

Säg ingenting till mig

Nu tror du säkert att jag hoppas på nåt som aldrig ska bli av.
Men jag har aldrig lyssnat när du lovat, aldrig ställt några krav.

Drog mig ut till solna imorse för att sedan ta en biltur till Täby köpcentrum. Där har jag faster och lilla kusin strosat runt hela dagen. In och ut i leksaksaffärer och klädaffärer. Jag är i ett väldigt behov av pengar. Jag vill köpa sommar kläder, jag har hittat massor. Men med mitt konto kommer man inte långt just nu, så jag nöjde mig med ett par nya örhängen. Vilket var välbehövligt eftersom att jag alltid lyckas tappa bort ett utav dom. Starka funderingar över att plocka ur alla hål överallt.

Nu ska jag krypa under täcket, slå på en film och förmodligen slå av mobilen. Jag har en stark känning av att en hel del fyllesamtal kan inkomma under nattens gång. Det hela började klockan nio av någon som redan då fått i sig sådär lagomt mycket. Skönt att höra att vi är saknad iallafall. Haha, det lever jag länge på ♥

Nästan. Jag är överlycklig. Äntligen är det fredag. Som jag fått tvingat mig upp ur sängen den här veckan. Har knappt varit mänsklig. Så självklart riktade jag synen direkt mot sängen när jag klev innan för dörren idag, tog mig ett skutt och sen dess har jag legat där ihop kurad under täcket. Och jag kan utan att ljuga säga att sängen aldrig någonsin vart så skön.

Denna helg ska jag inte förtära en endaste droppe alkohol, jag ska inte ens se åt något liknande. Imorgon tänker jag sova ut och sedan bege mig ut mot solna för en dag med faster och kusin. Och jag har hört att det ryktas om sol och vämre i helgen? Underbart, det här får bli en återhämtningshelg rakt igenom.

Men först ska jag pallra mig in mot Erica's place för att se en film vi nyss hyrde 'going the distance', Har ingen aning om vad det kan vara men jag är nästan övertygad om att den är bättre än våra tvkanaler som flimmrar hejvilt.

Det slog mig nyss att jag flyttar härifrån om sju veckor. Sju veckor är ingenting. Man glömmer bort tiden sen är man där. Vad underbart roligt jag har haft, och vilka bra människor jag träffat. Det här var en välbehövlig tid i livet. Efter ett år av bara jobbiga stunder och noll krafter till nånting så var det här det bästa jag någonsin gjort. Jag minns fortfarande kvällen innan jag flyttade ner hit. Mamma hade femtioårs fest. Jag och Sara satt och grät som tokar hela kvällen, och upprepade gånger nämnde vi att det här nog var ett dumt val, samtidigt som vi insåg att ingenting förblir som det alltid varit, eller så som vi var van att ha det, så som vi ville ha det. Och jag minns hur jag grät om kvällarna de första veckorna. Jag trivdes, men jag hade hela mitt liv hemma. Efter en sommar som aldrig vart så bra, en bästa vän, en familj  och för att inte tala om alla andra jag har i hjärtat, var det som att gå ut i nånting jag inte hade en aning om vad det var, tur att jag hade erica med mig hela tiden. Vilket bra val, vilken bra tid, vilken vändning.

Konstig nog hänger den där jobbiga känslan kvar i mig. Jag har inte den där hemlängtan som gör mig galen, men ändå vill jag alltid vara där. Precis vart vet jag inte, men att bara ha möjligheten att göra vad jag vill. Träffa vilken jag vill, åka vart jag vill, bara göra något spontant. Men vi sitter här på helgerna, utnyttjar sömnen och väntar in den kommande måndagen? Samtidigt som jag ibland känner att jag inte alls vill åka hem, bara för att jag vill ta avstånd. För aldrig någonsin är det så jobbigt att åka tillbaka som när man vart hemma och träffat alla fina, underbara.

»»

Jag tror våren här här, äntligen, trots att snön fall lite lätt igår. Men Stockholms-gatorna börjar nu bli sopade och pensionärerna har vågat sig fram och sitter i parker och solar. Även östermalms alkisar är återigen på plats vid deras fyllebänkar. Då bara måste det vara vår? Solen skiner ju nästan varje dag och det finns redan lite värme i luften. Som jag älskar det. Efter en vinter nere i Stockholm förstår jag vad dom menar med snökaos här nere. Tidigare har jag skrattat när dom kallat sina 10 cm nysnö kaos. Men ingenting fungerar ju här nere. Tunnelbanor går sönder eller blir inställda, för att inte tala om hur överfulla dom få som går blir. Egentligen tycker jag att det är jävligt illa, precis som säkert alla andra tycker. Men alla har det exakt likadant, och det blev liksom livsstilen. Nästa vinter hoppas jag dock på att få spendera hemma. Jag har nästan saknat att skotta av taken, skotta gården eller dom där 25 minus graderna. Dom sköna minus graderna, här nere är kylan brutalt vidrig. Nej, någon storstadstjej blir det nog aldrig av mig. Pepparpeppar.

Klockan är nyss slagen nio och vi kom nyss innanför dörren. Malin var ner och hälsade på idag, vart klippt och slingad av Erica och senare tog vi oss en middag och skrattade åt gamla roliga minnen och saker. Vi avverkade stan snabbt och jag är nu hemkommen med ett par vita nya skor. Inga väldiga skönheter men så behövlig dom var nu. Jag har traskat runt i min röda äckliga, fula och gamla lite för länge. Puuh...

Hemkommen från skolan där vi idag har haft genomgång inför slutprovet. Behövligt, och nu är det bara att sätta sig med boken i högsta hugg och försöka få in så mycket som möjligt igen. Hade även ett utvecklings samtal som gick över förväntan bra och humöret direkt steg till toppen. Jag gick ut därifrån med ett fånigt flin. Sen klippte jag två kunder innan jag satt mig på tunnelbanan hem efter en lång dag.

Att krypa ner under täcket lockar något väldigt, men klockan har bara passerat sex. Så istället har jag skurit upp en stor skål med sallad, vi har äntligen kommit i underfund med att vi kanske borde bli lite duktigare med den gröna sidan i vår kost. En titt in i horoskopet blev det också, och galet vad det kan stämma bra vissa dagar. Jag känner mig både trött och hängig, jag fick pengar idag (och ville självklart köpa något nytt till håret), lite planer inför jobb i framtiden finns, dock långt in framtiden. Och som jag önskar att jag kunde se in i den.

Hela kroppen värker och jag har träningsvärk både här och där. Jag har inte gjort någonting som varit särskilt ansträngande, men kanske är det min fina feber som straffar mig sen helgens bravader som lägger till lite extra 'smärta'. Fortfarande värt. Tillomed halsen som inte riktigt är med mig längre kan jag leva med. Däremot mina jävliga drömmar som spökat nästan varje natt i en veckas tid börjar jag lessna på. Det är inte fint med den där obehagliga klumpen i magen som kommer, även om allt bara utspelar sig i en dum dröm. Men jag börjar nästan tro dom när jag vaknat. Jag får känslan av att alla drömmar varnar mig för vad som komma skall, och att jag alltid väljer fel väg, och glädjer mig åt fel saker. Jag som tror att det mesta har en mening, jag som tror att det finns en mening i allt som händer, och allt jag tänker.

Nu sitter jag återigen på tåget och lämnar hälsingland flera tiotals mil bakom mig. Jag vill stanna, jag vill inte åka tillbaka. Även om jag vet att Stockholm gör mig glad och att jag får ut någonting utav mitt annars ohändelserika liv. Men nu när jag ligger sjuk skulle jag ha gjort allt för att få stanna nerbäddad hemma hos mammi ♥

Och efter en sån här helg, blir det bara jobbigare att lämna allt. Jag saknar mina fina vänner mer och mer. Självklart saknar jag dom alltid. Men när vi har en så galen kväll som i lördags så dras allt upp och jag vill inget annat än att vara kvar med er. Men snart flyttar vi hem igen och jag ber till gud för att vi inte är tvungen att flytta tillbaka. Jag har mitt liv hemma. Och när jag är i Stockholm pausar jag allt annat.

Vilka stackare som sitter bredvid mig på tåget. Jag har hostat konstant sen Stockholm. Det betyder nog att jag börjar bli frisk och kan gå ut imorgon, right? Men det sägs ju att sånt renar kroppen och det är precis vad jag behöver. Kanske en jäger och en massa pangbrudar. Se, min lördagkväll är räddad. Och humöret har också hittat hem igen. Men först ska jag hoppa av tåget & fara hem till efterlängtade pappa och lillen i forsa. Sömn och pappa-lagad-mat, efterlängtat.

Nerkrupen i sängen och dags för sömn. Väskan står packad och klockan är ställd på 06:30. Tänkte hinna med en dusch och lite uppstädning imorgon innan jag bär iväg mot skolan. Sen har jag hunnit överväga mitt beslut om att åka hem. Och det bokas en sista minuten imorgon bittie, och bara jag lyckas flytta på min eftermiddagskund så går nog allt enligt planerna och så jag står på hudiksvalls station redan 18:45.

Jag tar mig ett snabb besök hem till pappa och drar på lördag vidare och firar Frida i ljusdal. Dock bara om jag piggat på mig, annars är jag nog död innan söndag. Sen bara måste jag försöka trycka in lite mamma&dotter-tid nånstans. Det blir ju lite tomt utan mammi ibland. Men om sju veckor har hon mig i huset varenda eviga dag. Åh, jag bara måste titta efter en lägenhet. Och ett jobb var det ja.          Godnatt.

Och jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Fortsätt ljug, precis så, för mig.

Nu fattas bara att jag tappar rösten och att febern som jag känner ligger och spökar bryter ut. Sen har jag fått ett brev på posten. Världens tråkigaste helg. Dum var jag och trodde att det skulle bli skönt att hoppa över hemresan den här helgen. Men såå jag ångrar mig. Nu funderar jag över en sista minuten biljett. Jag kan ju bara inte vara här själv. Jag har ju en jätte lust att överraska Frida på dansgolvet lördagnatt. Men det kan jag drömma vidare om. Tror jag iallafall. åh. Lockande.

Återigen hemma efter en dag i salongen. En jobbig. Jag kämpade på med folieslingor och permanent. Men när man inte känner sig hundra på något vis är det inte toppen när kunden inte sitter still, eller förstår att ingenting fungerar om dom ska hålla koll på vad alla andra i salongen gör. Jag får ibland lust att bara kasta sakerna åt helvete och be dom dra. Idag är en sån dag. Med tankar och djävulskap.

Jag kämpade tappert med permanent rullarna på hennes snett klippta hår, och jag försökte hålla minen uppe trots att jag kände att både feber och förkylning var nära inpå. Det brast när jag glömde hälften av allt jag skulle göra, och näsblodet återigen började sippra ner för läpparna. Jag packade ihop och vart ombedd att gå hem och lägga mig. Och här ligger jag, men kan fortfarande inte komma på varför jag är så otroligt borta i både kropp och tankar. Helst av allt skulle jag vilja spola tillbaka tiden, eller fram, bara jag fick spendera tiden med Sara. Bara hon kunde vara här.

Jag sitter och kollar igenom hennes gamla blogginlägg och kan inte låta bli att trycka fram en tår. Saker förändras. Och ingenting ser ut som vi trodde att det skulle göra. Men vi vet inte heller hur saker ska se ut. Jag vet iallafall att jag snart är hemma igen. Att det snart har gått nio månader är svårt att få in. En lättnad men samtidigt en tyngd. Jag vet inte vad jag har att hämta nånstans längre. Och jag har ingen aning om vad jag vill. Jag hade fina planer, och jag visste vad jag ville.

När jag kommer hem ska jag iallafall ta mig några långa lediga dagar och ta igen lite förlorad tid med min bästa vän. Jag uppskattar henne högt. Även om vi tycker olika om så mycket, och även om saker & ting förändrats så mycket från det som var vårt liv så vet jag att det är henne jag tillsist alltid vänder mig till. Jag läser dina fina ord och minns. Och såklart hoppas jag på mycket, jag hoppas att vi fortsätter klura ut livet dag för dag. Jag hoppas vi får ännu en freakad sommar. Jag ser bara inte hur.

"Juli kom. Och jag höll vad jag lovade. Efter en dag på Hölick blev jag så festsugen att jag tvingade med dig till Ljusdal för en utgång. Den bästa någonsin. Under hela juli jobbade jag på vardagarna, men varenda jävla helg var vi i Ljusdal och festade. Precis vareviga helg. Och vi mådde som bäst. Bara du och jag. Ingen annan än vi förstod. Vi lärde oss att prata med blickar, nyp och bara konstiga ljud. Jag visste exakt hur du mådde och vad du ville! Jag kunde dig och du kunde mig.

Augusti kom. Vi klagade på livet. Men vi trivdes nog, för vi skrattade som aldrig förr. Fantasierna var på topp och vi älskade att skämta om oss själva. Om hur dumma och fula vi var. Om allt som varit och hur det kunde ha blivit. Vi satt ihop. Du hämtade mig efter jobbet. Jag sov hos dig och du hos mig. Dom få dagarna vi var ifrån varandra ringde vi och smsade varandra hela tiden. Och jag minns en kväll när jag ringde dig. Allt kändes skit och jag var hur nere som helst. Jag gick och la mig och saknade dig, när du helt plötsligt ringer på dörren och är där för att hämta hem mig. Älskade du. Jag glömde allt och blev världens lyckligaste.

Vi pratade om "sen". När du skulle flytta. I framtiden. Men gud, det var en hel månad kvar. Vi skulle hinna med hur mycket som helst. Och vi festade, vi käkade, vi myste, vi pratade, vi sov, vi åkte bil på nätterna och veckorna bara flög iväg.

Nu sitter jag här och försöker tro att jag förstår att nu har blivit "sen". Framtiden är här. Du flyttar ifrån mig igen, och inte bara till Ljusdal den här gången. Jag vet att du kommer få det underbart nere i Stockholm och jag är hur glad som helst att du har Erica med dig. Jag vill veta att du är trygg och har det bra. Och du kommer hem igen. Om 9 månader får du flytta hem om du vill. Och då ska jag stå på stationen med öppna armar och pussa på dig!

Även fast du inte har flyttat än så har jag redan kollat på tågbiljetter. Så ofta jag kan och har råd kommer jag att bosätta mig hos dig hjärtat. Om jag kunde skulle jag ha flyttat efter. Men jag vet att vi kommer klara det här. När du kommer hem igen kan vi börja vårat liv på nytt.

Du är min finaste vän Marlene. Du vet allt om mig, och jag vet allt om dig. Jag älskar att lyssna på dig. Jag älskar att prata med dig. Jag älskar att vara med dig. Och jag är glad för din skull, glad för att du ska få göra det du vill. Jag ska stötta dig när det känns jobbigt. Jag ska finnas, och aldrig lämna dig. Men man får gnälla, man får vara ledsen och tycka att det är jobbigt. Och jag tycker verkligen att det ska bli skitjobbigt. Jag tycker att det ska bli ett helvete att vara utan dig. Det får vara så."

Jag älskar dig.